Frågekategorin är: polarisering. Är svaret: välfärdsstaten?

Statsminister Stefan Löven talade nyligen i Davos där eliterna samlas en gång om året. Han vill exportera den svenska välfärdsmodellen, som ett motmedel mot den populism vi ser öka i omvärlden, inte minst i USA och i delar av Europa. Det finns dock växande delar av den svenska modellen som vi absolut inte ska exportera: den allt mer dysfunktionella bostadsmarknaden, de dåliga skolresultaten samt polisens krympande närvaro där det begås brott. Framförallt är det allt mer klart att Sverige är bland de sämsta i klassen på att integrera nyanlända på arbetsmarknaden.

Makroekonomiska indikatorer ger ett falskt sken av att det går bra för ekonomin och samhället. Under ytan är det dock illa ställt. Den svenska modellen är steg-för-steg på väg mot en mycket värre kris än under 1990-talet, ett tema jag utvecklar i min bok Digitalization, Immigration and the Welfare State, nu publicerad av Edward Elgar. Visserligen genomfördes flera år av smärtsamma besparingar under 1990-talet men därmed lades grunden för budgetdisciplin och en stark återhämtning. Den så kallade Lindbeck-kommissionen nådde med sina många rekommendationer exceptionellt genomslag i samhällsekonomin. Inte alla men fler än hälften av förslagen blev verklighet. Sveriges ekonomiska situation var då svår med stigande statsskuld och arbetslöshet, men det fanns en bred politisk enighet om att 1980-talskalaset hade spårat ur och kommit till vägs ände. I dag saknas en sådan enighet. Istället käbblas det i riksdagen om vem som får tala med vem.

I nästan alla dimensioner som bidrog till Lindbeck-kommissionens framgång finns det avgörande skillnader jämfört med dagens situation (se tabellen). En sådan är att regeringen inte ”äger” den fråga som kan underlätta omställningen – att flyktningar får arbete. Det gör istället arbetsmarknadens parter. Och när det gäller välfärden är det kommunerna som förväntas göra jobbet – eventuellt med någon ersättning från staten.

I boken beskriver jag de krafter som sliter sönder välfärdsstaten inifrån. Vi har redan en tudelning på den svenska arbetsmarknaden och den är på väg att bli ännu större. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda är ca 30 procentenheter (år 2013). På en sida står de som är etablerade på arbetsmarknaden (insiders) och på andra sidan står de med låg utbildning. Tidigare var gruppen lågutbildade relativt liten, men efter att Sverige har tagit emot tre gånger fler flyktningar per capita än Tyskland, är skillnaden nu stor. För många som vill arbeta och göra rätt för sig är det svårt att komma in på den reguljära arbetsmarknaden.

Digitaliseringen är förvisso inte lika dramatisk på kort sikt men de långsiktiga effekterna kommer att bli desto större. Den omfattande automatiseringen av arbete gör det allt svårare att upprätthålla höga inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Den så kallade delningsekonomin är på snabb framväxt och innebär att man kringgår kollektivavtalen. Utvecklingen borde ge ett ökat behov av trygghet för människor, men i nya former. Det finns förvisso undantag men många fackföreningar biter sig fast vid det gamla. Men fortsätter utveckling mot ett allt mer digitaliserat samhälle blir det allt svårare att upprätthålla kollektivavtalens legitimitet.

Den omfattande invandringen vore ett svårt men inte oöverstigligt problem på en fri arbetsmarknad. Den skulle kunna varit en positiv kraft och bidra till framåtanda. För den svenska modellen blir kombinationen av bland världens högsta lägsta-löner och en omfattande automatisering istället en perfekt storm. I Sverige väcks nu krafter till liv som välfärdsstaten hittills har visat sig oförmögen att hantera. Det är lite av ödets ironi att Lindbeck-kommissionens rekommendationer för att göra arbetsmarknaden mer flexibel var ett av de områden där politikerna inte orkade – eller ville – genomföra reformer, och som förvärrar dagens kris. Ett annat var bostadsmarknaden.

Det är inte bara stigande välfärdsutgifter och polarisering som hotar den svenska modellen. Tilliten har hittills varit en svensk paradgren men frågan är hur länge den kan bestå när laglöshet exploderar i utanförskapsområden. Polisen har redan identifierat 53 särskilt utsatta områden där staten har abdikerat sin nattväktarroll och tillåter gäng att styra. I Malmö brinner bilar och mord sker på öppna gator. Det hela blir inte bättre av att poliserna är få till antal jämfört med andra länder. I en av fyra kommuner finns inte en enda polis. Därtill är Polisen demoraliserad efter en klumpigt genomförd omorganisation. Kravallerna i Husby 2013 borde ha varit en varningsklocka men verkar bortglömda. När utanförskapsområden kokar över nästa gång kan svenska politiker inte längre vara överraskade.

Den svenska modellen står inför ett avgörande vägskäl för klara välfärden och hålla ihop samhället. Om detta skriver jag i min bok.